Vad har jag gett mig in på? Jag ska försöka hitta på komplement som kan ersätta samma känsla som jag fått genom mina tidigare resor. Hur gör jag ens det?

När jag tänker på resande så blir det väldigt lätt att jag tänker på resor över landsgränser, vilket spontant får mig att undra hur jag hade uppfattat resekonceptet ifall jag istället växt upp i ett hushåll som aldrig valde, eller kunde, resa utomlands. Jag minns min första resa. Familjen hade bokat en veckas semester till Grekland. Vi klev på flygplanet och satte oss ner på våra tre platser som bildade en egen rad. Min mamma höll mig hårt i handen och sa: “Det här kommer gå bra ska du se, det pirrar till lite bara. “Cabin crew prepare for takeoff” ekar ut i de sprakiga högtalarna. Att känna hur kroppen sätts ur balans så fort planet accelerar på landningsbanan och lyfter från marken. Genom de ovalformade fönstret kunde man se hur allt där nere bara blev mindre och mindre, och till slut borta när planet bröt igenom molntäcket och svävade flera tusen meter över marken.

Jag kanske inte kan förvänta mig att få samma kick som när jag var 16 år och flög för första gången. Har man tur så rullar ett gammalt tunnelbanetåg in som skakar sönder alla ens leder och orsakar tondövhet. Bredvid kanske det sitter en person som ensam bresar upp tre platser, lite som på en 14-timmars flight till Thailand när personen i sätet framför fäller bak stolen till max.

AVRESA

Vegagatan 30B
172 34, Sundbyberg
1 rok.

Jag har vaknat. Resenerven lyser ännu med sin frånvaro, vilket kanske inte är så konstigt. Att vakna på en ny plats innebär ju i regel att vakna upp till nya tapeter, ljudlandskap och temperaturer. Dessutom, hade det här varit ett hotellrum hade det behövt dammsugats.

Köket.

Jag ser killen som sitter och spelar spel tvärs över gatan. Ungefär som med månen så har jag aldrig sett den andra sidan av hans ansikte. Bara hans profil, upplyst av en datorskärm. Jag börjar undra om han har ett liv? Har jag ett liv?

Skinnsoffan. Oskön, men snygg. Där jag tillbringat den mesta av tiden.

Jag packar mina saker för att ta mig ut på min första resa. Med mig har jag det nödvändigaste: telefon, anteckningsblock, penna och kamera. Saker jag behöver för att dokumentera. Ingen aning hur jag ska göra det här.

08.30

Jag lämnar lägenheten för att äta frukost på det lokala caféet.

Trist väder idag.

Hur tänkte de här?

Och varför ska jag äta frukost på ett café, ensam?

08:45

Nåväl. Nu är jag här. Känns helt ok. Det är väl inte Paris direkt. Men vad hade jag förväntat mig.

ANKOMST

Hemma igen. Äntligen.

Vegagatan 30B
172 34, Sundbyberg
1 rok.

SLUTSATS

I det här projektet har jag undersökt i vilken utsträckning jag kan resa när förutsättningarna ser annorlunda ut. Mitt syfte med det här projektet var att se i vilken mån jag kunde resa när det inte är fysiskt möjligt. Jag ville utforska vad som händer med mig när jag reser lokalt i Stockholm, och ta reda på vilka känslor som känns och observationer som görs då jag reser i miljöer som jag är, eller tror att jag är, bekant med.

Jag har under processens gång känt att det är ett svårlöst problem, men också insett att jag kunde kicka igång en slags glädje och förstärka känslan av att det inte går att resa. Det blev tydligt att jag kunde omdefiniera begreppet resa och gå in i ett tillstånd av att “leka resa” vilket underlättade för mig.